Miami Beach – Everglades

Under vår vistelse i Florida gjorde vi bara en utflykt och den gick till Everglades.

Denna väldiga nationalpark på 1 900 km² syns vidsträckt från planet när man går in för landning på Miamis flygplats. Frugan och jag var här redan 2009, men ville gärna återkomma i sällskap med syster och svåger. Det tog knappt 40 minuter från hotellet till Everglades Holiday Park, varifrån vi skulle bege oss ut i det väldiga träskområdet.

h16_307

Det gjorde vi i airboats där relingen bara var några decimeter ovan vattenytan. Min syster som har lite ormfobi hajade till redan på bussen när chauffören berättade lite om området och dess fauna med 26 ormarter, däribland pytonormar och anakondor. Vi sätter oss i båtarna, lägger ut och bara efter tio meter säger föraren av båten att framför oss har vi en orm och där, lite till höger om båten, simmar en orm med huvudet 2-3 decimeter ovan vattenytan. Vilken art vet jag inte och tyvärr satt jag så att jag inte kunde fånga ormen med kameran.

I detta väldiga område finns inte bara ormar. Här kan man också se fåglar av alla de slag, tvättbjörnar, pumor, leguaner och så givetvis de stora attraktionerna, alligatorer. Everglades befolkas inte bara av alligatorer, utan Everglades är det ända område i världen där alligatorer samsas med både krokodiler och kajmaner. De bägge sistnämnda är dock både ovanliga och håller till i områden dit turister sällan tar sig.

h16_310

Ut i vattenlederna bar det och man kan bara ana alla nyfikna ögon som betraktar oss människor från vassen och träddungarna.

h16_309

Fåglar var det som sagt gott om, men det är inte så enkla att fånga där man sitter med taket nära inpå huvudet och blicken riktad mot vattnet där man hoppas få se både alligatorer, ormar och annat som rör sig i vattnet. Några gick ändå att fånga, även om den jag helst ville föreviga var snabb som attan att försvinna bakom horisonten varje gång jag höjde kameran mot skyn, den vithövdade Caracara-falken. Synd, synd och det var väl det närmaste jag kom en någorlunda acceptabel bild på fåglar i luften.

h16_312

Annars såg man gott om sjöfåglar och det var inte utan att man funderade över om dessa insåg vilka varelser som lurar i vassen och under ytan.

h16_316

Air-båtarna cirkulerade ute i träsket på jakt efter det turisterna vill se…

h16_314

…och när någon av förarna ropar in att man har alligatorer i sikte, drar båtarna dit i hög fart. Dock inte så hög att något riskeras och man har också respekt för varandra så att turisterna får se så mycket som möjligt. Man låter därför båtarna åka in en och en i området där alligatorer setts, medan övriga båtar cirkulerar en bit ifrån i väntan på deras tur. Ett kaos av båtar och nyfikna turister skulle nog också skrämma djuren så att de inte vågade sig fram.

h16_315

Det dröjde innan vi fick se några alligatorer och minns jag inte fel var det frugan som upptäckte den första. Ansikten vändes mot vattnet och där kom den simmande…

h16_318

…rakt mot båten på bara några meters håll. De kan vara svåra att se bland vattenväxterna och ligger de bara några decimeter under ytan är det näst intill omöjligt. Det här var den första alligatorn vi såg under den timslånga turen, men det var inte den sista.

h16_319

h16_320

Det är alltid något extra att se vilda djur i dess rätta element. Spelar ingen roll om det är alligatorer i Florida eller stora älgtjurar på en åker i Södermanland. Alligatorer skulle vi få stifta närmare bekantskap efter båtturen. Då väntade en kort show med en av deltagarna i den berömda TV-showen ”Gator Boys”. Ni som har Animal Planet i ert utbud har säkerligen sett showen och grabbarna i den.

Innan showen kunde vi betrakta alligatorer på nära håll, givetvis bakom galler. Kan tyckas inhumant att hålla djur inlåsta på en relativt trång yta, trängre än normalt då man håller på att bygga en stor anläggning bara några meter ifrån. Dock ska man veta att alligatorerna som finns i parken har räddats från en säker död. De har nämligen hämtats upp i människors trädgårdar, på golfbanor och i centrala delar av de städer som ligger i närheten av Everglades. Här vårdas de och sköts om på ett kärleksfullt sätt av människor som vet att ta hand om djur på bästa sätt. Huruvida djuren släpps ut i träskmarkerna efter en tid i fångenskap vet jag i ärlighetens namn inte. Det var möjligen en information vi fick, men som jag i sådana fall missade.

h16_321

h16_322

h16_323

Snart äntrade en av deltagarna i ”Gator Boys” scenen och inledde en show där han också berättade lite om parken, om alligatorerna i den och just varför de befinner sig där och inte i träsket femtio meter bort.

h16_324

Den här killen heter Christopher Gillete och han kan man följa på Instagram under namnet GatorBoys_Chris Väl värt ett besök då han inte bara hanterar alligatorer i Everglades, utan också andra djur från hela världen som han förevigar med sin kamera. Mycket fina bilder förövrigt.

h16_325

Att sticka in näven i munnen på en alligator är inget att rekommendera. Det gjorde han och smällen när käkarna slog igen ekade ganska högt bland åskådarna. Handen befann sig då inte mellan käkarna, utan några centimeter utanför. Att lägga hakan på överkäken är heller inget att rekommendera, inte ens efter 3-4 midsommarsnapsar, men det gjorde Christopher.

h16_327

När frugan och jag besökte Everglades under vårt besök i Fort Lauderdale 2009, var vi också på en show. Dock inte här, utan en bit ifrån. Den parken och den showen som också innehöll ormar och möjligheter att hålla i en alligatorunge, var större. Jag förstår dock att den här parken var under ombyggnad och att vi därför bara bjöds på en del av den show man annars visar.

Innan bussen återvände till Miami Beach hade vi en dryg halvtimmer på oss, där vi kunde gå runt, ta lite bilder, shoppa och fika. Jag valde att traska runt lite i omgivningen där nya turister stod i kö för att ge sig ut med båtarna.

h16_330

h16_331

Där jag också upptäckte denna, något ovanliga trollslända. Fyra vingar brukar väl inte vara brukligt hos våra svenska, eller…?

h16_329

Jag hann med en liten glass trots allt och precis som i Sverige hade gästerna sällskap av hungriga fåglar. De här var dock något större och vackrare än de snyltande gråsparvar och kajor som sitter på borden och spanar efter smulor här hemma i Sverige.

h16_334

h16_333

h16_332

h16_336

Något vi heller inte är vana vid från Sverige är att påfåglar springer mellan borden och blänger nyfiket på oss människor.

h16_337

h16_342

h16_340

Det blev en trevlig dag, även om jag gärna hade önskat att få föreviga fler än de jag nu fick. Falken har jag tidigare nämnt, men en orm, en puma eller den färggranna leguan som solade på en gren intill vattnet, men som jag inte hann få med innan båten försvann bakom en krök.

Läs mer om Everglades här, Everglades Holliday Park här och om TV-showen Gator Boys här.

 

 

Miami Beach – Matthew

Veckorna innan vi reste till USA präglades nyheterna i Sverige av den orkan som växte sig allt starkare ute på Atlanten. Alligatorattacker, slukhål och zica-virus till trots, orkanen Matthew kändes som det största hotet mot Miami och vår semester.

När vi satt på planet till New York, under vår vistelse i denna världsmetropol och även de första dagarna i det varna Miami Beach, kändes faran avlägsen, väldigt avlägsen. Vi såg dock på nyhetssändningarna varje dag och insåg att Florida, inklusive Miami, låg i orkanens väg och vi såg bilder på förödelsen i Haiti och omgivande öar när Matthew slog till med all dess kraft.

Orkanen Matthew var den värsta som drabbat området på över 300 år och redan innan den närmade sig Florida hade hundratals människor omkommit på de karibiska öar där orkanen drog fram.

Inte utan att det fanns både oro, rädsla och lite spänning i hela utvecklingen. En dag mötte vi hotellmanagern på Marseille som stannade upp, pratade med oss, var nyfiken på varifrån vi kom, bjöd in oss på grillkväll en av kvällarna vi var där och som frågade oss: ”Are you afraid of the hurricane? Don’t be. We have not been hit by hurricanes in decades, the usually pass us by miles”.

Lugnade ord från någon som vet.

Nåväl, dagen när Matthew skulle slå till mot fastlandet närmade sig. Dagarna framför tv-apparaten på rummet visade en osäkerhet om Matthews bana. Ena stunden skulle orkanen passera utanför Floridas kust, nästa skulle den dra in i området där vi befann oss och en rapport talade om att orkanen skulle passera Miami, fortsätta upp längs kusten, för att sedan återvända och dra in över Florida med än större kraft. Förstår ni spänningen vi upplevde?

Så här såg det ut i nyhetssändningarna.

1

Den röda färgen markerar orkanens öga och med tanke hur det kom att blåsa i Miami Beach, förstår jag att de boende i de mer rödfärgade områdena upplevde ett rent helvete. Som mest uppnådde Matthew en styrka på 64 m/s, att jämföra med stormen Gudruns framfart i Sverige 2005, där vindstyrkan uppgick till 33 m/s som mest.

Egentligen förstod vi snart att Miami skulle befinna sig utanför orkanens väg mot Floridas fastland, men som alla vet är vädret lynnigt och ingen kan med säkerhet fastställa en orkans väg och vilka konsekvenser den för med sig. Så här såg de sista prognoserna ut och som ni ser ligger inte Miami i dess förutspådda bana.

2

Vad innebar då det här för oss?

Morgonen samma dag orkanen skulle slå till mot Florida, gick vi till vår butik för att inhandla frukost. Det var stängt, lika stängt som merparten av butikerna. Samtliga butiker och restauranger hade dessutom spikat upp träskivor för fönstren och placerat sandsäckar utanför entrédörrarna.

h16_299

Vi hittade i alla fall ett öppet café där vi kunde inhandla en kopp kaffe och färsk smörgås med allehanda pålägg. De hade bara öppet någon timme på morgonen, så vi hade tur. Annars var det ganska öde och t.o.m. vår favoritrestaurang tvärs över gatan låg öde, trots att de hade öppet dygnet runt.

I hotellet hade de satt upp lappar om eventuella evakueringsvägar om olyckan vore framme. På TV:n talade Floridas guvernör om evakuering av tiotusentals invånare och via mobilen kunde vi läsa i svenska nyheter att UD hade beredskap. Samtidigt som det var lite skrämmande fanns det en liten kittlande nerv av spänning. Vem av er har befunnit sig i närheten av en orkan. Jag vet att någon av er som läser detta var närvarande vid tsunamin i Thailand och kan vittna om saker ingen ska behöva uppleva. Skillnaden är att den slog till utan förvarning, här i Florida väntade vi bara på att olyckan skulle slå till.

Från vårt hotellfönster kunde vi se hur vinden tilltog och redan på morgonen gick myndigheterna ut med att stranden var stängd och varningar om att ingen skulle bege sig dit. Det är givetvis svårt att återspegla situationen i stillbilder, men det blåste ganska kraftigt redan på morgonen.

h16_300

Kite-surfarna ignorerade varningarna och upplevde säkerligen ett Eldorado där ute bland vågorna. Vi respekterade varningarna och höll oss inne under dagen. Dock gick vi ned till entréplan från vars restaurang vi blickade ut över huvudgatan som gick utanför. Det kom några riktiga regnskurar som förvandlade gatan till en rinnande flod på bara några minuter. Ni som varit i tropiska områden vet att regnet kommer plötsligt, slår till med all dess kraft och slutar lika tvärt.

h16_302

Det fanns människor som uppenbart var tvungna att bege sig ut…

h16_301

…och de blev snart lika blöta inpå kroppen som de kläder de tagit på sig för att bemöta regnet.

h16_303

Vad gör man på ett hotellrum när man befinner sig på ett semesterparadis? Det varierar säkert, men i vårt resesällskap tar man några öl, några glas vin och spelar några omgångar Yatzy i de mästerskap vi alltid fördriver tiden med på dessa resor.

h16_304

Vi brukar ha ett mästerskap när vi gör dessa bröllopsresor och resorna brukar krönas med att segraren bjuds på middag, en drink eller något annat av värde. Vem som vann denna resas mästerskap? Ja, det förblir en hemlighet, men det var inte jag, det var inte min fru och det var inte min svåger.

Några av oss hade fått sms och kommentarer på Instagram där man uttryckte sin oro och vädjade om att vi skulle vara försiktiga, helst komma hem till Sverige, men vem kan komma hem när samtliga flyg är inställda?

Natten närmade sig och TV:n stod på hela tiden för att vi skulle kunna ha koll på Matthews väg mot fastlandet. Att döma av prognoserna skulle orkanen visserligen slå till mot Florida med all sin kraft, en 4:a på den 5-gradiga skalan, men flera mil norrut. Frugan var märkbart påverkad och satt vaken i sängen långt in på småtimmarna. Själv kände jag mig trygg och somnade ganska ovaggad, förutom de gånger jag vaknade av att TV:n stod på, lamporna lyste och frugan satt upprätt i sängen och inväntade hotellpersonalens utrop om evakuering.

Det skulle visa sig att Matthew gick in över fastlandet flera mil norrut, över Fort Lauderdale där frugan och jag var på vår förra USA-resa. Vad innebar Matthew för oss, annat än stängda affärer och varningar? Egentligen ingenting. Uppe på rummet varken man märkte, kände eller hörde något av den kraftiga blåst som rörde sig i utkanten av orkanen. Inte ens strömmen gick och snart nog förstod man att hotellmanagern Lloyd fick rätt i sin profetia. Miami Beach klarade sig helskinnad.

Morgonen efter var allt sig likt. Inga raserade byggnader, inga översvämningar, inga rapporter om omkomna och inga nedfallna palmer. Vi tog vår dagliga morgonpromenad till butiken och det ända som påminde om orkanen var lite nedblåsta palmblad som morgontidiga gatsopare höll på att samla ihop.

De vackra soluppgångarna var sig lika, kanske att de ändå förevisade om det som varit då de riktiga färgerna kändes mer matta och utslätade.

h16_305

T.o.m. de stora fartygen som var på väg till och från Miami passerade som om inget hade hänt.

h16_306

Det blev inte den katastrof som förutspåtts och på TV:n kunde vi se det ena reportaget efter det andra från städer längs Floridas kust där Matthew slog till. Fort Lauderdale (cirka 4 mil norr om staden), West Palm Beach, Daytona Beach, Jacksonville, Charleston och sedan ut ur delstaten och in i South Carolina. Områden där man inte hade lika stor tur som i Miami.

Så här kunde det se ut i nyhetssändningarna när Matthew slog in i Jacksonville, några mil norr om Miami.

Miami Beach – The Beach

Stranden med den kritvita sanden sträcker sig längs med hela Miami Beachs östra sida och blickar ut mot Atlanten. Utmed huvudgatan Collins Avenue ligger hotellen tätt och varje hotell har sin egen del av stranden där solstolar och parasoll ingår i hotellpriset. Jag skrev i förra inlägget hur skönt det är att slippa de turister som smyger ut tidigt på morgonen för att placera sina handdukar på de bästa platserna innan de intar sin frukost.

Här var ingen trängsel och inget slagsmål om platser, då antalet solstolar var anpassade efter antalet gäster man tar in. Ortsbefolkningen i Miami Beach håller mer till på norra och den allra sydligaste delen av barriärön.

Den här synen mötte oss när vi blickade ut genom hotellfönstret…

h16_265

…och så här såg det ut när man stod på stranden och tittade upp. Marseille hotel är den gul/vita byggnaden i mitten.

h16_264

Kite-surfarna (varav ni ser en på översta bilden) hade sin plats lite norr om ”vår” del av stranden och som vanligt är på kustnära turistorter i denna del av världen blåser det ganska ofta och det utnyttjades till max.

h16_266

Blåsten gör också att det driver in sjögräs och annat som lägger sig på stranden och i vattnet vid strandkanten. Tack o lov såg man inte mycket annat skräp som man kan få se blåsa in till stränderna i exempelvis Thailand, som plastpåsar, plastflaskor och sånt som killar använder när de träffar en tjej de är mer än kära i.

h16_274

Förutom sjögräset, en del kokosnötter och snäckor var stranden och vattnet som vällde in glädjande fritt från skit.

h16_273

När frugan och jag var i Fort Lauderdale 2009 kunde vi i svenska tidningar läsa att man varnade för maneter. Inte de stora brännmaneterna med sina gigantiska tentakler, utan små rackare man knappt såg, men som kunde bränna till som ett något kraftigare getingstick. Några såna stötte vi inte på här, inte heller hajar, rockor och annat man helst undviker när man ligger och flyter i det salta vattnet.

h16_272

Härliga vågor de flesta av dagarna och vattentemperaturen var det inget fel på, cirka 24-25º. Varje hotell hade som sagt var sin egen strandplats och varje hotell hade sina vakter som såg till att inga obehöriga utnyttjade hotellgästernas solstolar. Befriande skönt var det också att slippa försäljare och andra som brukar irritera mer än nog på turistorter. De fanns helt enkelt inte. Några Baywatch-brudar såg vi inte till, men däremot vakter som satt i vakttorn, placerade var femtionde meter och alla i olika utformning.

h16_269

Stranden var också en populär omväg till affären där vi handlade vår frukost (vi valde att oftast köpa maten och inta den på rummet), drycker och annat som vi behövde. Eller stranden kanske är fel ord i sammanhanget, strandpromenaden är mer exakt. Den sträcker sig från söder till norr och utnyttjas inte minst av motionärer som både gick, joggade, cyklade, skejtade och åkte rullskridskor. Amerikaner är överviktiga, om det råder ingen tvekan. Dock har jag sällan sett så många motionera, både här i Miami Beach, uppe i New York och detta var en erfarenhet vi hade med oss från vår resa till Fort Lauderdale (några mil ovanför Miami). Baske mig om inte vi i Sverige ligger i lä?

h16_277

Det var oftast denna strandpromenad vi använde när vi tidigt på morgnarna begav oss till affären. När vi knallade iväg lyste få fönster i turisthotellen och från stranden såg man upp mot nästan mörka hotellkomplex.

h16_278

Annars var tidiga morgnar på stranden av annat intresse. Solen gick upp över stranden och lyste upp himmelen i färger, mönster och former som lockade både motionärer, fotografer, morgonpigga badare och kära par som alla vände sina blickar mot skådespelet. Nedan följer en kavalkad av bilder, tagna under olika morgnar och varierande tidpunkter.

h16_279

h16_282

h16_286

h16_288

h16_289

h16_293

h16_294

h16_296

h16_297

h16_298

Nu var inte syftet med vårt besök i Miami Beach att slöa på stranden, bada och lapa sol hela dagarna. Betalar man vad det kostar och det är inte billigt, så vill man inte kasta bort tiden med detta. Man vill också utnyttja tiden till annat och ofta mycket mer intressanta göromål. Om detta återkommer jag, men…

…nästa inlägg kommer att handla om något som höll oss i spänning redan innan avresan till USA och under de första dagarna i Miami.

Fortsättning följer…

Miami – here we come

Vi lämnade Salisbury hotel på förmiddagen och detta i en transportbil som hotellet bokat åt oss. Lite brända av blåsningen när vi anlände New York, ville vi inte chansa. Vi erbjöds ett fast pris av hotellets personal och det blev också det priset vi betalade.

Vi åkte österut, tog oss över East River via Ed Koch Queensboro Bridge som vi passerade innan vårt besök vid FN-skrapan, åkte genom Long Island, förbi Queens och till New Yorks största flygplats, John F Kennedy Airport.

Smidig incheckning som bara stördes av den sedvanliga säkerhetskontrollen. Ska tilläggas att säkerhetskontroller hade man på många ställen under våra besök, bl.a. i Empire State Building och Rockefeller Center. Skälen är kända vid det här laget. Några timmar på flygplatsen och sedan bar det iväg med American Airlines till nästa destination…Miami.

Tre timmar tog flygresan innan vi landade på Miamis flygplats. Det skulle visa sig att allt inte flöt som vi hoppades. Vi hade redan innan avresan från Sverige, förbokat en transport från flygplatsen till hotellet. I papperen stod att man skulle kontakta transportfirman om planet var försenat med 20 minuter eller mer. Vi visste att vi skulle bli sena, då vårt plan tillhörde de man dagligen och slumpvis plockar ut för en närmare säkerhetskontroll, men då satt vi redan på planet och kunde inte kontakta firman. Nu flög vi förvisso in halva förseningen, men det var sedan problemen uppstod.

Miamis flygplats är stor, eller rättare sagt lång, närmare 1,5 kilometer. En i sällskapet tyckte att hon hörde D43 från en utcheckningsdisk och fick för sig att det var där bagaget skulle hämtas ut. Fel, fel, ack så fel.

På vägen till D43 kom frugan och jag ifrån vårt resesällskap p.g.a. ett toalettbesök. Vi fortsatte mot det vi trodde var bagageupphämtningen för att möta upp chauffören som skulle ta oss vidare. Vi stod snart vid D43, men inte tusan var det någon bagageupphämtning, det var en avgångshall. Nu var vi lite vilsna och hade kommit från våra vänner. Vi lyckades få tag i dem via mobilappen What’s Up och de berättade att de var på väg till den plats där vi befann oss, men de kom aldrig. Varför, jo vi befann oss på våning 2 och de på våning 1. Vi lyssnade med en anställd på flygplatsen var bagaget kunde hämtas ut och hon pekade ditåt, åt samma håll varifrån vi kom. Det var långt att gå och vi beslutade oss för att ta det obemannade tåget tillbaks. Det gjorde vi och befann oss plötsligt på en plats där vi inte borde vara och inga spår efter våra kamrater. Nya kontakter via What’s Up, men varken de eller bagageutlämningen syntes till. Nu började irritationen att växa och vi var säkra på att chauffören som skulle skjutsa oss hade ledsnat för länge sedan. Slutligen efter många om och men, skymtade vi våra vänner längre bort i den långa korridoren och viftade förtvivlat. De såg oss, berättade om sina eskapader där de bl.a. lotsats genom flygplatsen, sittandes på en av de elektriska bilar som kör passagerare och bagage till sina respektive avgångshallar. Nu gällde det bara att hitta bagaget.

Plötsligt ringer frugans telefon och det är chauffören som är i andra änden och undrar var vi håller hus. Han guidar frugan som småspringer lite i förväg och efter lite letande ser vi en man komma gående från andra hållet med ett leende på läpparna. Vi hade funnit varandra, 40 minuter efter att vi landat…suck. Han tog oss med till bagageutlämningen där det var öde, förutom två anställda som mötte oss med skratt och glada tillrop. De undrade också var vi hållit hus. De lustiga i sammanhanget är att vi var ganska nära denna plats redan när vi klev av flygplanet. Det var ungefär 50 meter att gå, så D43 som ropades ut ur högtalarna var överhuvudtaget inte relevant i sammanhanget, men förvillade oss så till den grad.

Ett råd. Följ skyltarna och strunta i vad som sägs i periferin…..

Det blev trots allt en trevlig resa från flygplatsen p.g.a. chauffören som höll humöret uppe trots den långa väntan och han berättade lite om staden när vi passerade skyskraporna i Miami. Vi åkte 79:th Street och över en av de broar som förbinder Miami med Miami Beach och snart var vi framme vid den del av Miami Beach där vi skulle bo.

h16_255

Det var alltså i den södra delen på det avlånga Miami Beach vi hade vårt hotell och det kändes ganska bra när vi efter mörkrets intrång checkade in på…

h16_256

Hotellet som sådant är ganska litet med sina nio våningar och tiotalet rum på varje våning. Ett lagom stort hotell med en härligt fin inredning, fina rum och nära till det mesta, bl.a. den långa och kritvita stranden som ligger precis utanför. Den ända nackdelen var att en av de två hissarna var ur funktion och det skapade lite sura miner ibland när folk fick vänta onödigt länge. Oss spelade det ingen roll, då vi lika gärna använde trapporna till våning 5 och 6 där vi vart inkvarterade.

h16_257

Poolområdet var fint, men vi…åtminstone jag…är mycket emot att ligga vid poolen när man har ett underbart hav att bada i och inte blir det sämre av att vattentemperaturen höll sig runt 25º. Dessutom har hotellet sitt eget område på stranden där solstolar, handdukar och parasoller erhålls utan kostnad. Oerhört skönt att slippa dessa turister som smyger ned vid 6-tiden på morgonen för att lägga sina handdukar på de mest attraktiva platserna. Ända gången vi använde poolområdet var när vi utnyttjade bubbelpoolen vid ett tillfälle och när vi köpte drinkar för 1 dollar under happy hour-timmen mellan 18:00 och 19:00.

h16_260

Läs mer om Marseille hotel här.

Stranden nedanför hotellet kommer att få ett alldeles eget inlägg och det kommer ni att ta del av nästa gång.

Fortsättning följer…

 

NY – farväl

Till det här inlägget har jag sparat bilder som inte fick plats i tidigare inlägg.

Som byggnaderna…

 

byggnad-4

byggnad-3

byggnad-2

byggnad-1

byggnad-5

Som människorna…

detaljer-16

manniskor-2

manniskor-3

manniskor-4

manniskor-5

manniskor-6

manniskor-7

manniskor-8

manniskor-9

manniskor-10

manniskor-11

manniskor-12

manniskor-13

manniskor-1

Som detaljerna…

detaljer-21

detaljer-20

detaljer-19

detaljer-18

detaljer-17

detaljer-15

detaljer-14

detaljer-13

detaljer-12

detaljer-11

detaljer-10

detaljer-9

detaljer-8

detaljer-7

detaljer-6

detaljer-5

detaljer-4

detaljer-3

detaljer-2

detaljer-1

Sammanfattningsvis är New York en dyr stad, men en stad man gärna återvänder till. Vi hann inte allt vi ville göra och det vi hann fick vi ofta jäkta genom för att hinna med. Vädret kanske inte var det bästa, men helt okej förutom den förmiddag där blåst, regn och kyla dominerade. Annars var vädret helt okej med tanke på det vi syftade med besöket, men kanske lite synd att bilderna man tog inte blev de vykortsvackra man hoppats. Fem trevliga dagar med god mat, god dryck, trevliga bekantskaper och besök på platser man lärt känna sedan skolåldern.

Nu bär det av till andra delen av vår två veckor långa semester.

Fortsättning följer….