Innebandypremiär

Jag som sportfantast skäms nästan för att erkänna det. Trots många lokala elitlag i olika sporter är jag fruktansvärt dålig på att besöka de olika arenorna.

Innebandy har jag skamligt nog aldrig sett live, trots lokala elitlag på både dam- och herrsidan. Lathet, bekvämlighet, arbetstider…ja, jag vet inte vad jag ska skylla på, men helt klart är att sport ska upplevas live och inte framför tv:n.

Igår kväll lyckades frugan tjata med mig till Vagnhärad, för att se en viktig match i de nedre regionerna i damernas Allsvenska. Trosa Edanö IBK mot Nykvarns IF stod på programmet och hemmalaget tränas av frugans svärson. Därav hennes frekventa besök i Vagnhärads sporthall, men mitt första som sagt.

Hur det gick? Den sista bilden i inlägget är nog ganska symptomatisk. Mycket folk var det, drygt 400 åskådare och helt klart är att innebandyn tagit över fotbollens tidigare ohotade plats som Trosa/Vagnhärads populäraste sport.

Jag fick också chansen att för första gången prova på detta med fotografering av inomhussporter. Det är en lite större utmaning än att fota en fotbollsmatch i strålande väder. Tyvärr har jag inte den bästa av utrustningar för detta ändamål. Mitt ljusstarkaste objektiv är AF-S Nikkor 55-200mm 1,4-5,6G och visst fungerar det någorlunda bra i dylika sammanhang. Jag använde blixt, ett ISO på 800 och automatisk vitbalans. En del brus blev det i bilderna, men det märks inte så mycket om man inte förstorar dem. Det här var en fotojour i i prövningens tecken. Inga mästerverk, långt därifrån, men det var inte det viktigaste den här kvällen.

Många bilder blev det och svårt var det att plocka ut några speciella. Därför åkte samtliga med….Läs mer »

Den andra promenaden

Den andra promenaden jag tog i syfte att fånga höstens sista färger gick till Oppeby. Av någon anledning har jag ratat den delen av stan på mina tidigare motions- och fotorundor. Varför? Ja, egentligen vet jag inte, för det finns mycket att finna, mycket att se, mycket kultur och mycket att fota. Dessutom ligger en rask promenad till Oppeby inom gränsen för att bli så där lagom flåsig och svettig.

Tanken med den här promenaden var att finna runstenen jag och frugan missade under vår promenad hit under sensommaren.

Först tänkte jag ta genvägen under motorvägen…

h16_442

…men kom på mig själv att jag gått den ett otal gånger och valde att istället passera förbi Sunlights industriområde som håller på att få sig en ansiktslyftning.

h16_443

Lyft hade också lövet på bilden ovan och sedermera landat tryggt och snyggt fastsatt i staketet som omgärdar industriområdet. Stationshuset visade sig från sin bästa sida och lyser finare nu än under sommaren.

h16_444

På vägen mot Oppeby passeras Blommenhof och jag kunde inte låta bli att kuta över vägen för att ta denna bild. Ingen märkvärdig, men ändå så full av de färger jag ville föreviga denna dag.

h16_445

Några andra stopp blev det inte förrän jag stod nedanför kullen som gömmer hällristningarna ni kunnat se i ett tidigare inlägg. Jag hade inte väntat mig att de ståtliga träden skulle lysa så av höstens färger, men det gjorde de och tecknade sig fint mot den blå himmelen.

h16_446

Buskarna nedanför hällristningarna gjorde sitt till för att fånga min uppmärksamhet.

h16_447

Strax innan bron över ån går en stig till vänster. Stigen bortom bron avverkade vi på vår promenad på sensommaren och där fanns ingen runsten att skåda, så den borde stå någonstans längs denna. Det gjorde den, precis intill ån varifrån denna vy mest påminde om en vår- än en höstdag.

h16_449

Där stod den och inte bara den, utan strax intill stod en betydligt mindre i en inte så traditionsenlig skepnad. Bägge stenarna upptäcktes av en slump i ån på 30-talet. Om dess nuvarande platser var dess ursprungliga är det ingen som vet. De har i alla fall rest i den norra delen av det stora område på bägge sidor ån som innehåller gravhögar, stensättningar, en hålväg och så dessa två runstenar.

Inskriptionen på den större stenen på bild lyder:

”Håmund, Ulv reste denna sten efter Rolv, sin fader, Öborg efter sin man. De ägde byn Släbro, Frösten (och) Rolv, dugande män”

h16_448

Det är något visst med vår historia ändå.

Hemvägen gick nästan i samma fotspår som vägen hit, men först stannade jag upp och tog en bild jag memorerade innan jag klev in på stigen. Jag tyckte den symboliserade hösten på ett bra sätt. Gula löv som krampaktigt håller sig fast i grenarna och lika gula löv som förgyller den tråkiga asfalten.

h16_450

En liten sväng in på kyrkogården blev det också. Mest för att hitta motiv som kunde intressera. Sådana finns det givetvis gott om på en kyrkogård, men de mest intressanta hittar man kanske ändå på äldre kyrkogårdar med sina gravstenar fulla av mossa, rostiga järnstaket, inskriptioner över människor som avled för hundra år sedan och lite till. Är man ute efter lite kusliga bilder är det här man hittar dem.

Den Nya kyrkogården bjuder inte på den typen av bilder, utan på mer färggranna och dekorativa. Fast det var inte det jag var ute efter egentligen, så det blev bara en bild…

h16_451

Ett sista fotostopp blev det och detta nedanför backen till Grönborgs.

h16_452

Ja, detta var väl det sista hösten kunde erbjuda 2016. Nu väntar förhoppningsvis en vinter som lockar till långa promenader till välkända platser i vår stad som erbjuder vyer man kan skicka som födelsedagskort till vänner och bekanta. Sedan är jag säker på att ett och annat inomhusprojekt är att vänta när vädret är som värst och så finns ju Photoshop att förlusta sig med.

 

 

Tillbaka till vardagen

Då var man tillbaka i vardagen igen, inte bara i verkligheten, utan också på bloggen. Några veckor med upplevelser från vår USA-resa har dominerat bloggen helt och förhoppningsvis fångat ert intresse.

Under de här veckorna när bilder redigerats och text präntats ned, har hösten i det närmaste försvunnit och övergått i vinter. Dock har kameran fått jobba lite under tiden, dels i ett krampaktigt försök att fånga höstens färger innan de vittrar bort i en grå massa på marken. De riktigt fina färgerna kom och gick när vi var bortresta, men lite av det granna tror jag ändå fångades i sista minuten.

Kan tyckas märkligt att publicera bilder och text från en höst som redan övergått i vinter, där trädens löv förvandlats till spretiga grenar och snön täcker de löv som fallit. Så är det när andra göromål prioriteras…

Den promenad som föranledde dessa bilder togs i området kring Nyköpingsån och med mig hade jag min Nikon CoolpixP900 som faktiskt fick ligga orörd under semestern. Den är ett mycket bra komplement till min Nikon7100. Enklare, smidigare, lättare att bära med sig, men tar inte bilder med samma kvalité. Nu är det inget krav och det vet ni som följt bloggen en längre tid, men reser man över Atlanten och hamnar på ställen man kanske bara besöker en gång i livet, vill man komma hem med så bra kvalitet på bilderna som möjligt.

Jag hade kameran med mig till jobbet med syftet att ta en promenad längs med ån efter det att jag stämplat ut. Kunde dock inte låta bli att fånga teatern i den tidiga och lite dimmiga morgonen.

h16_431

Annars var Tovastugan den första anhalten och där låg nog fler löv på marken än de som fortfarande klängde sig fast i grenarna.

h16_432

Mellan Tovastugan och slottet står detta ståtliga träd helt allena och skiljer sig från de lite lägre som omger det.

h16_436

Den här fasaden på en av slottets byggnader har fotograferats av många Nyköpingsbor. Jag har sett bilder på både bloggar och Instagram och visst är det lätt att förstå varför.

h16_437

Tillbaks till ån och de vackra små träden som står utanför hamnbodarna. Här sedda från bägge  håll.

h16_433

h16_434

Norra sidan av ån innehöll annars inte så mycket av höstkänsla, förutom den lite kyliga vinden. Inte förrän uppe vid konstnärsområdet Bryggeriet och vyn över de vackra husen på Slottsgatan.

h16_435

Backen uppför Västra Trädgårdsgatan var full av löv och lite hal. Denna gata som kantas av gamla byggnader som rankas till stans vackraste är förrädisk på vintern när isen ligger fastfrusen på gatan och trottoarerna. Undertecknad har klarat sig, men jag vet de som gjort härliga vurpor när de försökt ta sig upp eller ned på cykel eller till fots.

h16_438

Dags att gå hem och på vägen hem från centrala Nyköping ligger Teaterparken och i denna park står detta träd som dagen till ära lyste härligt röd. När ni läser detta återstår bara spretiga grenar som knappast fångar någons intresse.

h16_439

Jag gjorde en liten avstickare och tog mig över gångbron vid järnvägsstation. Mest för att se hur långt man kommit med rivningen av de gamla industribyggnaderna som stått och förfallit intill gångbanan. De var nu helt rivna och jämnade med marken. Om marken är ämnad att användas vet jag inte, men om så är fallet undrar jag till vad. Risken är att marken måste saneras innan ett eventuellt arbete inleds.

En bild blev det när jag gick gångbanan fram.

h16_440

Väl hemma kunde jag inte motstå att hänga ut genom fönstret och fånga björken som står utanför vår altan. Solen lyste rätt på och ramade in trädet i en guldliknande färg.

h16_441

Det blir ett inlägg till med höstbilder. Den gången från en annan del av stan.

 

Miami Beach – slutet

Så var dagarna i Miami Beach till ända, så också dagarna i USA…för den här gången. USA är stort och det finns så mycket att utforska och se på denna enorma kontinent. Finns bara ekonomin och orken, kanske en ny tripp väntar om x antal år. Vi får se.

Den här resan var toppen med sin kontrast från de mulna och lite kylslagna New York till solen och värmen i Miami. Lite spänning med annalkande orkaner fick vi också uppleva. Jag hävdar fortfarande att bland många trevliga och minnesvärda resor, slår de bägge resorna till USA alla andra. Variationen är en bidragande faktor, klimatet och människorna en annan.

Som sista inlägg från Miami Beach visar jag bilder som på något vis sammanfattar de nio dagarna. Nu återgår jag till bilder från Nyköping, olika utflyktsmål och händelser i vårt eget land. Lite höstbilder som tagits under det att USA-inläggen färdigställts står närmast på tur och sedan är det vinter…huh!

detaljer-1

detaljer-2

detaljer-3

detaljer-4

detaljer-5

detaljer-6

detaljer-7

detaljer-8

detaljer-9

detaljer-10

detaljer-11

detaljer-12

detaljer-13

detaljer-14

detaljer-15

detaljer-16

detaljer-17

detaljer-18

detaljer-19

detaljer-20

detaljer-21

detaljer-22

detaljer-23

detaljer-24

detaljer-25

detaljer-26

detaljer-27

detaljer-28

detaljer-29

detaljer-31

detaljer-30

Miami Beach – Miami Beach

Miami Beach är en barriärö med en yta på 48,5  km². Staden ligger cirka 6 kilometer från centrala Miami och binder sig till fastlandet med fyra broar. Staden som har cirka 100 000 invånare delas upp i tre delar, North Beach, Mid Beach och så South Beach där vi bodde. Miami Beach är en förhållandevis ung stad som grundades 1912 och är idag en av USA:s mest populära och berömda badorter.

För att visa lite av staden får ni följa med på en lång promenad runt hela South Beach och vi börjar på den långa strandpromenaden som skiljer hotellen och den långa stranden.

h16_361

Den här strandpromenaden var flitigt använd av både turister och lokalbor, inte minst av de som gillar motion. Här gick man, här joggade man, här sprang man, här cyklade man, här åkte man rullskridskor och skateboard, här gick man ned till stranden och här gick man kvällspromenader och njöt av de ljumma vindarna.

Tillbaks från stranden och den långa Collins Avenue som börjar vid norra South Beach och sträcker sig nästan hela vägen ned till södra delen. Gatan passerar hotellkomplexen, restaurangerna och butikerna utmed den, men trafiken kändes aldrig påträngande och hektisk.

h16_344

Vårt hotell tillhör väl kanske inte de mest påkostade och storslagna, men den fyllde sin funktion på ett bra och relativt billigt sätt. Andra hotell i omgivningen var desto mer storsvulstiga och kanske jag bär på förutfattade meningar, men det kändes som att gästerna här tillhörde en eller ett par klasser över oss. Inte minst fick man det intrycket när dyra bilmodeller körde upp till entréerna och hämtade respektive lämnade gäster.

h16_345

Miami Beach är ett s.k. ”art-déco”-distrikt. Art-déco är en arkitektur och konstart som hade sin storhetstid från 1920 och fram till 2:a världskrigets inledning. Arkitekturen kännetecknas bl.a. av rika färger och utsmyckade exteriörer. Denna arkitekturkonst märktes mest i vårt område och söderut längst med den kända gata jag återkommer till. Så här kan arkitekturen te sig.

h16_350

Norrut längs med Collins Avenue är byggnaderna mer moderna och inte lika charmiga.

h16_418

Fortsätter man gatan hela vägen kommer man fram till en liten kanal som åtskiljer Mid- och South Beach. Vi var aldrig över kanalen, utan fortsatte längs med den och hamnade på västra sidan av stan. Längs med kanalen och dess små förgreningar ligger främst bostadshus som likt många städer i Florida har en stor bilparkering på framsidan och en parkering för båten på baksidan.

h16_415

Det fanns väl lite förhoppningar om att få se någon alligator i vattnet,  möjligen någon simmande orm eller haj som förirrat sig in från havet, men icke…Det enda intressanta i den vägen var varningsskyltar som uppmanade folk att inte simma p.g.a. sjökor som inte alltid är så trevliga att stöta på med sin längd på 2,5 meter och vikt på uppemot 1 000 kilo. Vi såg ingen och förstår inte varför folk skulle vilja simma här. Så rent som vattnet i kanalen ser ut på bilderna ovan var det inte i verkligheten.

Här uppe i norra South Beach ligger också en rad departement, museer, teatrar och andra kulturbyggnader, som exempelvis detta konstmuseum och dess lummiga park.

h16_422

Vi fortsätter längs Alton Road förbi den stora Flamingo Park, som jag trodde skulle vara en stor park där man kunde ta bilder på flamingos och andra djur man annars bara ser på bild eller i djurparker. Icke, Flamingo Park är ett stort område med baseballplaner, tennisbanor och ett stort poolområde, kanske främst ägnat åt lokalbefolkningens rekreation. Blåsning alltså.

Nåväl, vi viker av den stora gatan och går längs med vattnet på en betydligt mindre. Snart hamnar vi vi MacArthur Causeway, en av broarna som leder över till centrala Miami.

h16_381

En liten gråmulen inledning på dagen som passar sig bättre i svartvitt och ganska skön att promenera i. Vi gick ut en bit på bron och kunde se de privata öar som ligger nedanför, precis mellan Miami Beach och Miami. Star- och Hibiscus Island heter de. Självklart har dessa öar varit och är ett tillhåll för den rikare klassen och självklart har en del kända personer bott här, som exempelvis Don Johnson, Gloria Estefan, Shaquille O’Neal och Al Capone.

Vi gick inte så långt ut, men så pass långt att vi fick en vy över västra sidan av Miami Beach. Här finns inga kritvita sandstränder och byggnaderna intill vattnet är mestadels privata och inte alls byggda i den art-déco stil som kännetecknar östra sidan.

h16_383

Söder om bron eller från vår sida sett, till vänster ligger en stor marina där lyxbåtarna ligger sida vid sida.

h16_387

h16_389

Marinor med fina båtar har vi även i Sverige, så vad gör denna så speciell? Egentligen inget, annat än att scener från en rad filmer och serier spelats in här. Miami Vice, CSI Miami, Den där Mary och Bad Boys för att nämna några.

Kanske jag satt på samma barstol som Don Johnson en gång gjort när jag slukade en kall öl med god aptit?

Vi fortsätter vår vandring på gångpromenaden intill vattnet och anländer till den vackra South Pointe Park. Jo, det stavas så…

h16_395

Här går farleden från Miami förbi och på andra sidan syns Fisher Island, till vilken man inte kommer med annat än båt. På ön som är döpt efterbil- och fastighetsentreprenören Carl G Fisher (1884-1939) bor bara drygt 130 personer och 2010 hade denna lilla ö den högsta inkomsten per capita i hela USA.

Här stannade vi upp ett tag och tittade på båtar och fartyg som passerade till och från Miami. Ibland var det lite mindre…

h16_397

…ibland var de lite större…

h16_398

…som detta norska kryssningsfartyg som passerade bara femtiotalet meter från oss…

h16_399

…på sin väg till de karibiska öarna.

h16_401

Bakom parken tornar skyskraporna upp sig. Inga hotell, utan privatbostäder och ett av husen ni ser på bilden nedan är ett äldreboende som vi hoppas har fungerande hissar.

h16_403

Fortsätter vi lite längre på denna långa strandpromenad kommer vi fram till Miami Beachs sydligaste spets.

h16_404

Här håller lokalbefolkningen till. Man badar förstås, man fiskar från piren, man surfar och umgås. Här ses inga solstolar med turister som talar olika språk, här finns inga strandbarer och heller inga uthyrare av vattensportutrustning.

h16_405

När vi vände blicken mot ”vår” del av stranden, såg vi att molnen tornade upp sig.

h16_406

Nu är det så i områden med tropiskt klimat, att förhållandena växlar snabbt. Ena stunden en skinande sol från en klarblå himmel, nästa stund en störtskur som en genomblöt på bara någon sekund. De mörka molnen ni ser medförde inget regn och försvann ganska snart.

Därför tar vi en sväng förbi Miami Beachs kanske mest kända gata innan vi beger oss hem. Det är framför allt två gator som sticker ut och gör staden känd. Det är Lincoln Road med alla sina restauranger och exklusiva butiker. Så är det Ocean Drive som ligger intill stranden och är det definitiva uppehället för festande ungdomar och människor av alla de slag. Gatan som sträcker sig sida vid sida med strandpromenaden kantas av hotell och restauranger. Stämningen är hög, så också musiken och att bara sitta här och titta på människor är en attraktion i sig.

När vi satt och intog vår lunch var det här en inte helt ovanlig syn.

h16_364

Jodå, här passerade unga kvinnor i så minimal klädsel att man ibland undrade över om de ens hade kläder. Vi tror oss veta att det varje helg anländer fartyg från Kuba och andra länder utanför kusten och att dessa motsvarar våra Finlandsbåtar. Därav klädseln på mestadels unga kvinnor och män. Tänk er denna syn på en uteservering i centrala Stockholm, Nyköping eller andra svenska städer. Knappast tillåtet, eller…?

Inte bara lättklädda, närmast vulgärt klädda, personer passerade när vi satt och åt. Utklädda människor, dansande missbrukare, människor som är svåra att beskriva, människor på rullskridskor och på gatan passerade den ena vräkiga och ombyggda bilen efter den andra. Ja, det är svårt att beskriva volymen, stämningen och uppenbarelserna med några få ord, det måste upplevas.

Ocean Drive kantas också av art-déco byggnader, den ena mer färggrann och pyntad än den andra.

h16_366

Fast det är efter mörkrets inbrott Ocean Drive ska upplevas. Då vrids volymen upp ytterligare, neonljusen färgar byggnaderna och de kufiska människorna blir allt fler.

h16_371

h16_369

h16_372

h16_377

Den sena promenaden fortsätter upp till de mer centrala delarna av South Beach. På genomfartsgatan Collins Avenue är stämningen lugnare. Här frotteras turisterna som inte längre uppskattar ungdomens festnätter, utan som heller använder tiden till att äta gott, shoppa lite eller bara strosa.

h16_380

Fortsätter vi längre in mot stan kommer vi förbi en restaurang som förvisso är lite dyrare än de längs med Collins, men med en service och en mat som är väl värd varenda dollar. Det var också på denna vi firade vår egentliga avsikt med denna USA-tripp. Vår 10:e bröllopsdag.

h16_360

Yardbird Southern Table & Bar heter den och ligger i korsningen 16:th Street och Lennox Avenue. Läs mer om den här. Lite mätt på kyckling och pasta, valde jag en rätt som heter Shrimp’n’Grits. Att den innehöll räkor förstod jag, även rostade tomater, skinka, rödlök och en kycklingsås (ja, jag vet). Vad ”grits” var hade jag inte en susning om, men jag vet nu att det är en form av lokal majsgrynsgröt. Låter väl inte som en rätt jag hade valt om jag förstått detta, men den som ingen provar får heller inget veta. Rätten var suveränt god och jag ångra inte mitt beslut för en sekund.

Natten närmade sig, så också vår resa.

En sak måste tilläggas. Även solen har sina fläckar, även paradiset har sina baksidor.

Tyvärr var det här en vanlig syn.

h16_419

Både män och kvinnor, unga och gamla, infödda- och invandrade amerikaner använde trottoarer och busshållplatser som sina hem. Väldigt många hemlösa och socialt utsatta. En tråkig syn, men en syn man kan se över hela världen. Inte utan att man funderar över var de sov när sviterna av Matthew passerade förbi på långt avstånd?

Fortsättning följer…