Ett livsöde

Ni som följt denna blogg ett tag, vet att jag har en viss fäbless för kyrkogårdar. Nej, jag är inte religiös, men finner lugnet på dessa platser väldigt tilltalande. Dessutom är kyrkogårdar ofta väldigt vackra och ser man Photoshop som ett spännande verktyg kan man på dessa platser finna underlag till egengjorda skräck- och spökbilder.

Så ruvar kyrkogårdar på både spännande och tragiska levnadsöden. Kanske är det makabert, men visst finns det en viss spänning i att läsa namn och titlar på de gravstenar som pryder människors sista vila. Vilka var de, hur levde de…

Ett sådant levnadsöde sprang jag på när jag senast besökte Nya kyrkogården i Nyköping.

Jag är inte bekant med personen, men finner att han dog i unga år och var befäl i det svenska flygvapnet. Intresserad som jag är av att gräva i fakta så gick jag igång på Google. Vad föranledde att denna unga flygare bara blev 27 år?

Jag hittade på Forumet för svensk flyghistoria att ett flygplan från svenska försvaret kolliderade med ett värn vid start på Hallvikens flygplats i Jämtland den 11:e mars 1946. Bägge besättningsmännen omkommer, Lennart Wiklund och Hannes Nyberg.

Man kan säga mycket om Facebook, men här hittar man också väldigt intressanta uppgifter och sidor att följa. På sidan ”Soldattorp och indelta soldater” fann jag mer om olyckan och den unga man som ligger begravd på Nya kyrkogården i Nyköping. Detta är en offentlig grupp, så det är därmed tillåtet att förmedla fakta från den. Klicka på bilden och ta del av ett av många tragiska levnadsöden som vår historia bygger på.

I Stockholm finns en byggnad som kallas Tre Vapen. Här finns bl.a. en minneshall innehållandes en stor minnestavla över samtliga svenska flygare som omkommit under militärtjänst genom åren. Man kan läsa lite om detta på Svensk Flyghistorisk Förenings hemsida och Försvarsmaktens webbsida.

Färggrant hela vägen hem

Som så många gånger började den här kvällspromenaden nere vid Vattensportens hus. Nja, promenaden som sådan inleddes inte här, men väl detta blogginlägg. Kvällen bjöd på en färgpalett som bara himlen kan erbjuda.

Det är ganska lätt att förälska sig i den här typen av fotograferande. Många tycker det räcker med solnedgångar, soluppgångar, grynings- och skymningsbilder. Inte jag.

Från Vattensportens hus bar det av hemåt och givetvis måste man då passera mellan hamnbassängen och de hamnkrogar som ligger öde i väntan på våren. Är vatten med i bilden finns det alltid motiv att föreviga. Den här kranen är ingen vacker tingest, inte heller särskilt spännande, men ack så bra den gör sig i bilder med en betydligt mer spännande bakgrund.

Vände man sedan blicken och kameran lite till höger så fångades denna bild. Ni ser skillnaden i färger, bara genom att vrida kameran några futtiga grader.

Lite mer rosa i den första bilden och lite mer gult i den andra.

En sista blick bort mot Stadsfjärden och de båtar som ligger vid kaj, till synes året om. En ganska vacker vy i mina ögon.

Tvärsöver vattnet skådas detta välkända landmärke. Den f.d. silon som numera utgör bostäder åt ett antal Nyköpingsbor. Kanske inte stans vackraste byggnad, men väl en av de mer spännande och då talar jag förstås om förvandlingen från en trist och grå silobyggnad, till ett tämligen smäckert och läckert bostadshus.

Här kan jag säga att fler än jag passade på att ta bilder med den vackra himlen som lyser upp det nya bostadsområdet.

Som jag skrivit förut, så går man inte gärna hem utan att passera vårt kända slott. Klart att också det gör sig bra i skymningsljus även om solen nu hade nått så långt ned bakom horisonten att de vackraste färgerna hade försvunnit från himlen.

Nu gick det fort och bara tiotalet minuter och tiotalet meter bort så lyste skymningens sista färger upp horisonten.

Handhållen kamera och mörkerbilder kanske inte alltid är den bästa av kombinationer, men dagens systemkameror löser problemet på ett helt godkänt vis.

Det hade blivit ganska kylslaget, så det blev från denna punkt en ganska rask promenad hem. Fast jag var bara tvungen att föreviga vårt grannskap och en bild som känns ganska hemtrevlig.

 

I vårens tecken

Jag sticker emellan med lite vårtecken.

Kullen där jag placerade glaslinsen borde väl egentligen vara vit och inte klargrön?

Missförstå mig inte, för jag längtar till våren precis som de flesta. Men är det inte lite väl tidigt?

En bit av Sörmlandsleden

Om ni bara såg bilden nedan och inte visste vilket datum det är. Räck upp handen om ni ens skulle tänka tanken att det är första helgen i februari.

Bilden är tagen bort mot gamla vägen till Skavsta och en översvämmad Nyköpingsån.

Mellan avtagsvägen till Minninge gård och rondellen vid Skavstakorset tvingas man gå på en ganska hårt trafikerad väg 52. Kanske inte den roligaste av promenadvägar, men ett nödvändigt ont. Kommer man till rondellen och vill vidare in mot Nyköping, kan man göra ett av två val. Antingen fortsätter man genom rondellen och går vidare på samma väg bort mot Oscarsbergs trädgårdsanläggning eller så tar man Sörmlandsleden in mot stan.

Det gjorde jag och sträckan det handlar om är 46.1 från Skavsta flygplats till Släbro.

Just den här sträckan tillhör kanske inte de roligaste av Sörmlandsledens alla etapper, men är ända ganska naturskön. När man hoppar på etappen vid Skavstarondellen är man snart nere vid Nyköpingsån.

På en sträcka av cirka 100 meter går man bara några meter från den hårt trafikerade vägen och bruset från trafiken gör att man knappast njuter av de ljud som naturen brukar erbjuda. Stigen är dock ganska snårig, så man ser sällan de fordon som passerar där ute.

Strax efter att man går på stigen svänger den upp mot just vägen och på en sträcka av cirka 50 meter får man hålla balansen för att inte halka ned bland snåren. På denna korta sträcka går man bara någon meter från vägen och bara ett lågt räcke skiljer den smala stigen och den asfalterade vägbanan. När man passerat förbi denna sträcka står man inför ytterligare ett val. Antingen korsar man försiktigt vägen för att komma till nämnda Oscarsberg, eller så fortsätter man på Sörmlandsleden bort mot Släbro.

Jag har gått denna sträcka ett antal gånger och alltid korsat vägen bort mot trädgårdsanläggningen för att få nära hem. Jag har dock aldrig fortsatt etappen så det var läge att göra det nu.

Ån flyter sakta jäms med stigen. Så här på vintern ser man dess blå vatten, men jag kan tänka mig att på våren och sommaren skyms denna av all grönska som kantar stigen.

Så småningom kommer man fram till Oppeby där etappen slutar vd det spännande målet Släbro med dess runstenar, hällristningar och lämningar från vikingatiden. Jag hoppas få återkomma med mer om denna promenad under sommaren och inte minst med bilder och information om denna gamla bosättningsplats.

Vraket

På en liten parkeringsyta intill en grusväg där inte särskilt många rör sig finns detta vrak att finna.

Det har stått där i ett antal år, omgärdat av skräp och t.o.m. en soffa som sett sina bästa dagar.

Under en kort period stod här också en husvagn modell äldre och väldigt nedgången. Passerade man här då kunde man se avtryck av mänsklig närvaro man inte gärna vill se. Använda toalettpapper fladdrade med vinden och gick man längs den lilla stigen upp i skogen för att leta svamp kunde man både se och känna lukten av mänsklig avföring. Helt klart bodde någon i husvagnen och helt klart är att det rört sig människor i området. Människor som står långt ned på stegen och människor som kanske livnär sig på att begå brott. M.a.o. ord människor på livets baksida.

Givetvis tragiskt att en välfärdsnation som Sverige inte kan ge alla medborgare vad de behöver, men så är det, så har det alltid varit och så lär det alltid förbli.

Fast det mest intressanta är båten, eller vraket som det mer liknar, och dess historia. Någon har ägt den, någon har forslat dit den och varför just på denna ganska avsides väg? Jag är tämligen säker på att jag sett denna båt i andra sammanhang och på andra ställen. Var och när minns jag inte, men någon som läser detta kanske kan ge mig svar på frågan.