Baksidan på en framgångssaga

Skavsta, eller som det så modernt heter Stockholm Skavsta Airport, är idag en av Sveriges största flygplatser i passagerarantal räknat. 2017 hade man drygt 2,1 miljoner passagerare, merparten av dessa var passagerare från och till utländska destinationer. Bara Arlanda, Landvetter, Bromma och Sturup hade fler passagerare förra året. Ca 1 300 är anställda, vilket gör Skavsta till kommunens största arbetsgivare.

Följer man den nybyggda vägen från riksväg 52 till flygplatsen passerar man bl.a. en nybyggd parkeringsplats, ett stort hotell och anländer till en ombyggd terminal. Det ser fräscht och nytt ut, precis som passagerare förväntar sig att en modern flygplats ska göra.

Väljer man att ta den gamla infartsvägen möts man av en liten annan syn. Här visar sig områdets ursprungsverksamhet i en inte alltför vacker kostym.

Södermanlands flygflottilj F11, har lämnat ganska tragiska spår efter sig. Nedslitna byggnader, övergivna byggnader och byggnader som för tankarna till övergivna gruvstäder i den amerikanska västern. Det är möjligt att man vill bevara dessa som ett minne över det som en gång var, men borde då inte de ansvariga se till att hålla dem i gott skick? Finns det inget intresse i detta eller någon intressent som vill åta sig detta, borde väl dessa slitna byggnader rivas?

Varför det står en rostig gammal båt bakom det intressanta museet och fullt synlig för medborgare som tar sig till museet och utsiktskullen, förbryllar nog fler än mig. Att den knappast ger sken över Skavsta råder det väl emellertid ingen tvekan om. Att den på något sätt symboliserar ett förfall kan väl de flesta hålla med om.

Annat var det 1940 när planerna på en flygflottilj i Nyköping skreds till verket. Den 14:e oktober 1941 hissades den svenska flaggan för första gången på området och dagen efter ingick så flottiljen i den svenska krigsorganisationen. Fyra flygdivisioner höll till här och F11 blev försvarsmaktens största flottilj. 1976 beslutade riksdagen att F11 skulle avvecklas och den 30:e juni 1980 halades flaggan för sista gången.

Jag tänker inte trötta ut er med mer information, utan ni som är intresserade av F11:s historia kan läsa mer på Wikipedia.

Idag används förvisso delar av flottiljens gamla byggnader, men visst måste väl de flesta erkänna att en upprustning eller en rivning av dem borde sitta på sin plats. Inte minst när en av Sveriges fem största flygplatser och Nyköpings fönster mot omvärlden finns bara några meter därifrån.

Nationaldagen

Låt oss erkänna det. Vi kommer aldrig att nå upp till samma nivåer som Norge, USA och många andra länder runt om i världen när det gäller vårt nationaldagsfirande.

Många är glada över en extra ledig dag, andra firar dagen på sitt sätt och vissa hatar allt vad den svenska flaggan och Sverige står för. Jag vet vad jag står i den frågan och är det någon som vill argumentera ställer jag mig till förfogande.

Frugan och jag brukar gå ned till området kring hamnen och slottet där det alltid råder febril verksamhet från förmiddag till sen eftermiddag. Här finns det något för alla och är man inte sugen att delta i något av detta, är det en fröjd att bara sitta på någon av uteserveringarna, ta en öl eller ett glas vin och titta på folk. Så gjorde vi idag när vi bestämde oss för att ha vår premiär på en av favoritrestaurangerna, Rökeriet.

På vägen dit passerade vi förbi slottet där många hade samlats på Vallarna med picknick-korgar. Ovanför fladdrade den svenska flaggan för vinden och ovan denna såg himmelen så där riktigt gråtrist ut.

Vi satte oss till bords och beställde in rökta räkor, fisksoppa och laxburgare, tillsammans med öl respektive vin. Lite kyligare än tidigare veckor och framför allt blåsigare, men när vinden mojnade och solen tittade fram bakom molnen var det riktigt behagligt.

Vi var långt ifrån ensamma på Rökeriet. Man fylls av glädje en sådan här dag. Här satt gänget med gamla damer och drack öl till maten och deklarerade hur vacker omgivningen var. Här satt barnfamiljerna med små barn som var uppklädda i de svenska färgerna och varianter på vår nationaldräkt. Här satt ungdomsgängen som hade inhandlat svenska flaggor i miniformat och som precis som vi, njöt av mat och dryck och som till synes var glada över livet.

På Hamnvägen passerade människor i en strid ström, så också på det lilla Anatorget där vi satt tillsammans med andra och njöt. På Hamnvägen passerade också bilar och motorcyklar, många dekorerade med den svenska flaggan som fladdrade för vinden. Här rörde sig unga, gamla, män och kvinnor som alla var på väg någonstans för att fira vår Nationaldag.

Efter avslutad måltid tog vi en promenad längs med hamnbassängen och på alla matställen var det näst intill fullsatt, en orkester bestående av ungdomar underhöll på hamnkajen, längst ute på kajen visades veteranbilar upp och längs med hela hamnpromenaden rådde de full aktivitet. Många bar på den svenska flaggan i olika storlekar och format. Man såg bara glädje och hörde bara skratt. Precis så man vill att det ska vara.

Man inser hur mycket vi har att fira, hur fantastiskt detta land är och detta ska fan i mig ingen tillåtas ta ifrån oss. Vare sig du är terrorist eller tillhör andra drägg som varken uppskattar eller sympatiserar med det samhälle generationer av män och kvinnor byggt upp, så ska du aldrig få chansen att förstöra det land vi lever i, som vi växt upp i och som merparten av oss älskar.

Punkt!

Jakt efter raps

Kan låta löjligt att bege sig ut på rapsjakt, men ingen sommar förblir en riktig sommar om man inte har ett antal bilder på rapsfält i bildmappen. Ett gult rapsfält är också något som kännetecknar Sverige och som inte sällan frontar vykortsvackra bilder i turistbroschyrerna.

Kort sagt, att jaga gula rapsfält hör sommaren till.

I vanliga fall finns de i närheten av vårt hem, men inte i år. Markägarna har bestämt sig för att odla annat, förhoppningsvis bara tillfälligt. Därför blev det att ta cykeln och bekanta sa att man odlade raps intill Tuna kyrka och därför var det dit kosan styrdes.

Mycket riktigt, fältet mellan hembygdsgården och kyrkan var gul och glädjande nog var himmelen blå. De två vackra färger som pryder Sveriges flagga. Även på vänster sida av vägen låg fältet gult, men att ta bilder in i solen blir sällan bra. Av den anledningen gränslade jag åter cykeln och trampade förbi en av kommunens mest fotograferade byggnader. Förhoppningen var att fältet nedanför denna gamla byggnad var lika gult som fältet ovanför.

Tji fick jag, men det är ändå märkligt hur en ganska ful och tämligen ointressant gammal byggnad intresserar fotoälskare som denna. Fast det är väl omgivningen som gör det.

Nä, bättre att ta bilder av rapsfält med solen i ryggen. Därför begav jag mig till Tuna kyrkas parkering där det blev några bilder över rapsfältet mellan kyrkan och gamla E4.an.

En härlig sommardag som denna måste man utnyttja. Värmen och solen kommer att försvinna och ersättas av kyla och regn. Det är som alla vet bara en tidsfråga och snart stundar semestern, om ni förstår vad jag menar…?

Jag cyklade därför över den gamla E4:an istället för att följa den hem. Det bar förbi Enstaberga och ut mot väg 52. Den vägen är märklig. Det spelar ingen roll åt vilket håll man cyklar, för man har alltid vinden i ansiktet. Ett fenomen, men lämna bilen hemma och ta cykeln så får ni själva uppleva det. På Instagram har några av de jag följer lagt upp bilder på rapsfält intill Väderbrunn och inte ville jag missa läget när jag och cykeln ändå befann oss i krokarna. Jag svängde ned där och såg de vyer jag tidigare sett på Instagram. Klart att jag också måste ta bilder på samma motiv, fattas bara.

Nu stod jag i valet och kvalet om jag skulle fortsätta genom Väderbrunn och ut mot gamla E4:an igen. Det lät nu inte så roligt, så jag vände och cyklade upp mot väg 52 igen. Eftersom jag hade med mig lite proviant, hade jag redan stakat ut mitt mål. Ett ställe som jag brukar använda som station för medhavd matsäck. Utsiktskullen vid Skavsta.

Det varken landade eller lyfte några plan under tiden jag satt där med min baguette och energidryck (nej, riktig energidryck och inte öl). Nu gjorde det inte så mycket, även om det alltid är en utmaning att få bra bilder på flygplan på marken och i luften.

Jag åt och drack upp det jag hade med mig och vände kosan hem. Framför gården Brunnsta växte ett rapsfält så fint att jag var tvungen att stanna, kränga av mig ryggsäcken igen och ta fram kameran. En vy som denna gör det enkelt att glömma vardagens vedermödor och alla trista nyheter på TV.

Fortsatt färd hem, genom rondellen vid gamla infarten till Skavsta och upp mot Oppeby på en hårt trafikerad riksväg. Jag svängde in vid Anderslunds koloniområde och bort mot nya kyrkogården. Jag kunde inte låta bli att ta den här bilden som förvisso inte innehåller minsta lilla rapsblomma, men som ändå är så där underbart lummig att den måste ingå i en bildserie från den svenska sommaren.

Nu är det gjort. Jag har fått mina traditionella bilder på svenska rapsfält. Får se om det dyker upp fler, eller om de hinner blomma ut när jag beger mig utanför kommunens gränser till Midsommar och på semestern.

Pisa – nattlivet

Nattlivet! Låter väl spännande?

Nja, vilda fester och sena nätter på lokala nattklubbar har vi lämnat bakom oss. Det var kul då, men jag saknar det inte idag. Nej, nattlivet i Pisa kommer att handla om något helt annat.

Redan när vi första kvällen drog våra resväskor från tågstationen till vårt hotell, såg jag något som jag inte tänkte missa. Jag sade till frugan att hit måste jag gå någon kväll och så blev det. När vi kom från stationen och försökte följa riktningen till hotellet via appen, hamnade vi lite snett. Vi tog en alldeles för rak väg från station och hamnade vid fel bro som leder över floden Arno. Det blev därför en extra lång promenad via trottoarer som knappast skulle kallas för godkända i nitiska svenska myndigheters ögon.

Just då kändes det inte särskilt kul och visst muttrade jag en del. Fast väl framme vid Ponte della Fortezza var synen som mötte väl värd de extra hundra meter vi släpade på våra resväskor. Vi kom när solen just hade gått ned och gatlyktorna på bägge sidor av floden hade tänts. Oerhört vackert och på murarna kring ån satt förälskade par och höll om varandra, ungdomar som satt och samtalade i sansad ton, invånare som bara satt och njöt av kvällen med en nyinköpt öl i handen och så givetvis turisterna med sina kameror.

Det var hit jag ville och det var hit jag kom.

Vi tog en promenad hit i god tid, så att inget skulle missas och kvällen det begav sig var den sista chansen på resan, om vi nu inte skulle ta promenaden hit efter hemkomsten från Cinque Terre. Vi stod på bron och fångade lite av den rörelse som var.

Människor till och från jobbet eller skolan och turister på väg någon annanstans. Fast det var inte detta jag var ute efter, utan det var givetvis solnedgången och mörkrets inbrott.

Bortom hustaken hopade sig molnen och jag trodde ett tag att hela anledningen till att vi stod här på Ponte della Fortezza skulle gå om intet. På floden under bron tränade kanotister och på bron stod några av deras vänner och hejade på.

Solen sänkte sig…

…och snart tändes gatlyktorna en efter en och ramade in Arno i ett magiskt sken. Det var den här synen som mötte oss första kvällen och som jag absolut inte vill komma hem utan att ha förevigat.

Det blev ett antal bilder innan vi sakta tog oss tillbaka till hotellet. På vägen kunde jag inte låta bli att stanna och ta några bilder på den blå timmen som nu hade uppenbarat sig.

Med dessa bilder från nattlivet i Pisa avslutas resan och berättelserna från den. Nu väntar bilder från den svenska sommaren som slagit till under tiden som bilderna från Pisa sorterats och publicerats.

 

Pisa och vandringar i Cinque Terre

Att betala tusentals kronor för att bege sig till fjärran länder och enbart lapa sol på en sandstrand är och förblir något vi lämnat bakom oss. Självklart kan detta roa och förnöja delar av en resa man gör till kända badorter, men det ger så mycket mer att ägna tiden och tusenlapparna åt annat. Inte heller roar det att tillbringa timmar varje dag åt att hinka öl och vin på lokala restauranger och strandbarer.

Nej, vill man ha valuta för de tusenlappar man betalar för sina resor, är det annat som måste till. Som exempelvis att resa till Pisa, besöka välkända semesterorter och plåga sig svett genom att vandra i bergen. Så gjorde vi under våra två dagar i fantastiska Cinque Terre och fattas bara när det bjöds på strapatser i kombination med underbart vackra vyer. Det blev två promenader.

Monterosso —–> Vernazza

Sträckan är 3,5 km lång och det låter naturligtvis inte särskilt utmanande. Res då ned hit och prova på.

När vi kom med tåget till Cinque Terre klev vi av i just Monterosso, i syfte att vandra till nästa by. Vi intog en lunch på ett strandcafé och smidde planer. Det var ingen direkt sommarvärme och badstranden nedanför oss var öde, så när som på badvakterna som såg lite ointresserade ut. Kan tänka mig att det var runt 15-16° och några regnstänk föll ned från en gråmulen himmel. Vi såg oss omkring i byn, köpte proviant i en butik och så började vi vår vandring.

Det bar uppför så där lite lagom brant och snart blickade vi bakåt och såg Monterosso lite från ovan.

Ganska snart började det stiga allt brantare och inte alltid på så vänliga trappavsatser. Det var många som var ute och vandrade. Turister från jordens alla hörn, skolklasser och människor i alla åldrar. Det gjorde det hela lite trångt ibland och vad passade då bättre än att stanna upp för en vätske- och fotopaus.

Stigen som på sina håll var mycket smal och stundtals svår att forcera, kantades av vinodlingar, citronträd och branta stup ned mot Medelhavets blå vatten. De vi mötte, alternativ passerade på stigen, var av skiftande karaktär. Asiaterna med sina kameror och ledsagare som viftade med sin pinne krönt med olikfärgade band, skolklasserna som tjattrade sönder tystnaden och såg närmast ointresserade ut, mannen som kom gående längs stigen med flip-flop tofflor, den gamla damen som säkerligen var närmare 80 med som tog sig uppför branterna med god fart och så givetvis de vana vandrarna som passerade oss med lätta steg.

Nedan ett bildspel på den vackra natur som omgav oss.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Cirka två timmar tog promenaden. Det lite svala och gråmulna väder som inledde vår promenad, förvandlades snart till något mer behagligt och med det värmdes kroppen upp i en rasande fart. Medhavd vätska gick åt och trots en mycket trevlig och givande promenad på cirka 2 timmar, var detta en välkommen syn.

Byn Vernazza som var dagens slutmål. Lite svettiga, men framför allt hungriga och törstiga, tog vi sikte mot en restaurang där vi beställde in pasta, öl och vin. Att världen är bra liten fick vi bevis på här. Knappt hade vi fått in maten, förrän frugan tjoade till. På den lilla huvudgatan utanför matstället kom nämligen min brorsdotter och hennes pojkvän gående. Vi såg på Instagram att de skulle till Italien redan dagen efter att vi lämnade Sverige. Vi såg dagen efter att de till vår förvåning skulle bo i Cinque Terre. Vi visste således att de var i trakterna, men efter att ha vandrat i två timmar måste det vara mer än en slump att de råkade vara i samma by, på samma tidpunkt och på väg mot samma restaurang.

Från Vernazza tog vi tåget mot Riomaggiore där vi skulle övernatta. Det var tänkt att vi på eftermiddagen skulle ha den 30 minuter långa ”kärlekspromenaden” mellan Riomaggiore och Manarola, men vandringsleden var stängd. Flera leder var officiellt stängda, men vi visste egentligen inte varför. Hur det nu var med det återkommer jag till i nästa vandring.

Corniglia ——> Vernazza

Inte heller på morgonen var ”kärlekspromenaden” öppen. Låsta grindar, men ingen förklaring. Lite besvikna gick vi in till informationen vid tågstationen och frågade om fler leder var stängda. Ja, svarade en inte allt för kundvänlig dam och pekade på stängda leder. Det var en av de fem byarna vi inte besökt och det var Corniglia. Vi tog tåget dit, spatserade runt lite i byn, tog en kaffe och funderade. I en av de smala gränderna möter vi ett ungt par som vi tror var från Frankrike och som berättade att de hade vandrat dit på en av ”de stängda lederna” och att det inte var några problem. Hmmm, tänkte vi och begav oss ut på den led vi trodde var den rätta. Går det så går det…

Till saken hör att man måste ta 377 trappsteg för att komma från stationen till byn. Bara det en smärre ansträngning, inte minst under en dag som denna. Solen sken nämligen från en klarblå himmel och mobilen visade 25°. Dessutom är Corniglia rejält kuperad, så när vi stod vid vandringsledens inledning, var vi redan lite möra i benen och svettiga.

Vi gav oss ut på ledan och lämnade Corniglia bakom oss.

Nu ljuger jag inte. Jag har fjällvandrat ett antal gånger, men ingen av dessa har varit i närheten av stigning som mötte oss när vi kommit upp en bit i skogen. 30 minuter rätt upp på ganska smala och stundtals besvärliga stigar. Vi var inte ensamma, så det här med ”stängda leder” var det si och så med. Fast vi anade senare under vandringen, varför man gått ut med detta.

Upp, upp, upp…men det var vårt det. Byn Corniglia såg allt mindre ut från vår position.

Man såg inget slut på klättringen. När man trodde att det började plana ut, möttes man av branta trappsteg som tog oss ännu högre upp. När man trodde att nedstigningen började bakom nästa krök, svängde stigen åt ”fel” håll. Vi kom så småningom till en passage där pilar förkunnade att man måste gå vänster för att komma dit och höger för att komma dit. Vi skulle till vänster, så därför tog vi vänster. Alla framför och bakom oss gick till höger.

Det fortsatte uppåt, förbi odlingar, förbi branta stup, genom lummiga passager och på sina ställen var det så svårpasserat att man fick hålla ena handen på en sten eller i en trädstam. Det var nu vi förstod varför man gått ut med ”stängda leder”. Att släppa ut skolklasser och gamla damer på denna led hade kunnat få förödande konsekvenser. Lite halt uppe i skogen i kombination med branta stup….

Ett litet bildspel från vandringen upp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fast vi försökte intala oss. ”What’s goes up has to come down”.

Så skedde också här. Snart planade det ut och under en kilometer var det som att vandra på Sörmlandsledens mest lättgångna sträckor. Från det att vi vek av vid tidigare nämnda pilar, såg vi inte till en människa på hela sträckan. Förutom en yngre kille som kom gående från andra hållet.

Snart började det gå nedför och vi insåg att vi såg slutet på denna vandring. Att gå uppför branta berg är jobbigt, men den som tror att det är lätt att gå ned har knappast vandrat i fjäll och bland höga berg. Det känns i benen kan jag lova, i synnerhet när det går brant utför på smala stigar.

Fast det var värt det. Vi stannade upp flera gånger och bara njöt av det vackra landskapet och den helt bedårande utsikt som kantade nedgången.

Ett bildspel från detta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gissa om synen nedan var välkommen. Byn Vernazza som vi intog från norr under den förra vandringen. Den här gången kom vi från söder.

Tro nu inte att sträckan från byns övre delar och ned till hamnen var lätt. Nej då, även här bar det utför och det gällde att ha tungan rätt i mun så man inte tog ett snedsteg. Tack till den amerikanska tjej som erbjöd sig att ta ett kort på två trötta, svettiga och törstiga svenska vandrare.

Sträckan Corniglia – Vernazza var den mest strapatsrika jag vandrat. Naturligtvis gjorde värmen sitt till, men man måste uppleva för att förstå. Väl nere vid hamnen bytte vi raskt om till medhavda badkläder och tog oss ett svalkande och välkommet dopp i det blå Medelhavet. Lite komik mitt i det hela.

Jag törs lova att varenda droppe öl jag hade druckit under våren, rann ut genom varje por i kroppen. Jag har spelat fotboll, vandrat i öknar, legat på sandstränder i Thailand och besökt träskmarker i Florida, men aldrig har jag varit lika svett som under denna vandring. Det linne jag bar och sedermera tog av mig, var så fuktig av svett att den inte ens var torr när vi packade inför flygresan hem, drygt ett dygn senare.

En annan komisk detalj är att vi förmodligen gick fel väg. Ledan är 4 km lång och ska ta cirka 1,5 timmar att vandra. Vi använde cirka 3 och förstod senare att vi valde den långa sträckan mellan Corniglia och Vernazza och inte den korta utmed vattnet. Det gjorde nu inget med tanke på den upplevelse vi hade och alla de kilon som rann ur kroppen.

I.o.m. denna vandring var resan till Cinque Terre över. Väl värt de pengar vi lade på hotellrum, men säg det roliga som inte har något tråkigt med sig.

När vi om hem, läser frugan i tidningen att politiker och invånare i Cinque Terre börjat tröttna på turismen. Vi har också läst det från Mallorca, Thailand och andra turistmagneter. Hur länge turismen kommer att tillåtas i nuvarande form återstår att se, men jag kan faktiskt ha en viss förståelse för att de som bor i dessa områden året runt reagerar på de nackdelar turismen för med sig.

Hursomhelst. Ett inlägg från denna härliga vecka återstår och då är det Pisas nattliv som är i fokus.